Kommissionärsavtal är enligt lagen om kommission (1914:45) 4 §, den som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller köpa varor, värdepapper eller annan lös egendom.
Fastegendom eller tjänster omfattas inte enligt lagen. Säljaren kan, men behöver inte, deponera sitt gods hos kommissionären. Fördelen med detta är att säljaren kan återta osålda varor som finns kvar hos kommissionären om denne skulle gå i konkurs. Om A levererar varor till B och B går i konkurs kan inte A hämta tillbaka sina varor med hänvisning till att de är obetalda. Har A ett kommissionärsavtal med B kan A hämta varorna. Äganderätten förblir nämligen säljarens till dess att äganderätten övergår till tredje man även om varorna finns kommissionären.
Vanligaste formen av kommissionärsavtal är börshandlare som säljer och köper värdepapper. Flesta av firmor som syssla med detta har oftast ordet kommissionär i företagsnamnet.
Kommissionärsavtal skyddar mot kundförluster
Om ett företag säljer sina varor till en återförsäljare som har dålig ekonomi så är det en god idé att låta återförsäljaren bli kommissionär, att ge denne ett kommissionärsuppdrag.
Det finns dock några nackdelar. För att få sakrättsligt skydd, juridiskt giltighet, måste återförsäljaren har rätt att returnera osålda varor. Inte heller får avtalet innehålla klausuler om att kommissionären, återförsäljaren, är skyldig att redovisa ett förutbestämt belopp till säljaren. I så fall är det inte fråga om kommissionärsuppdrag utan ett vanligt köp. Detta oavsett om parterna har angivit kommissionärsuppdrag som rubrik på avtalet.
När återförsäljaren säljer en produkt ska den omgående betala in det beloppet till uppdragsgivaren, det vill säga säljaren.
Kommissionärsavtal går bara att upprätta med juridiskt giltighet om det är fråga om omsättningstillgångar. Varor som köps in för att användas i produktion omfattas inte av lagen.